Dom kommunicerar fortfarande inte med mig, ingen satjävul kommunicerar med mig överhuvudtaget! Ja, natten är den tid på dygnet jag gör ett försök att finnas på den här platsen. Ja, jag är en motsägelse. Ja, jag heter Dag, nej jag heter Natt. Ja. Nej.

Det är tid för redovisning, tid att skala av sig malätna uniformer och avslöja vad vi åstadkommer. Men det är svårt för mig att tänka allt som oftast. Deras röster är överallt, men inte i dialog med mig. Hakon äter sig igenom dom mjuka fuktiga gipsväggarna, Volmars kedjor ger vibrationer i det vi kallar fönster. Men det är inte glas. Nej. Förstås. Carmencita smilar upp sig, den lilla apparaturen hon använder sig av för att maximera mungipornas töjbarhet klickar tickar och när den hakar upp sig, och det gör den, försvinner hon in på latrinen tills den åter är stabiliserad. Jag hör den också om nätterna smattra i takt med hennes tältsäng. Hon har fler funktionsområden på apparaturen än att dra mungiporna uppåt nämligen. När hon placerar den i gommen går också halsens djup att maximera. Ja. Lilys plattfötter överröstar nästan den skrikiga städsången, hon är på alla våningar samtidigt, hennes ben är olika långa, hennes kropp är otymplig och precis som sången är den utspridd över hela hotellet. Hon och jag är dom enda nattarbetarna här men i jämförelse har klumpedunsen inget ansvar. Det skulle vara renholdningen då, men här finns inget som någonsin skulle kunna bli rent. Nej.

Jag Dag, men kalla mig Natt sköter redovisningen. Det vi åstadkommit är plats för Norrgästen som försvann, en kontaktsökande Vaxdocka som numera hänger på alla väggar, en Torparkvinna som söker isolation och Mannen som söker kickar. Vi kan bidra med både att avskärma och avmaska, men inte med så mycket kontakt. Det är därför vaxdockan är inramad och upphängd. Hon får ta det hon får, hon får nöja sig om vi passerar henne ibland.

Klart redovisat och tyst nu alla röster.