D:r X' prioriteringar

Han huserar i vårt källarutrymme och gör vad han kan för att uppfylla behov vi har, men även han har behov. Volmar reparerar inte läckande rör där nere, eller de mögliga och snart förmultnande väggarna. D:r X har bara ett jordgolv till exempel. Så länge Volmar vägrar sin fot på nedre botten vägrar han oss som patienter. Volmar säger att det tar veckor att komma därifrån, att man sällan finner sin väg tillbaka direkt. Ingen förstår riktigt vad han pratar om. Men vi har alla våra sätt att tillfredsställa D:r X för att få tid hos honom. Det finns även figurer utanför hotellet som besöker honom, rösterna tränger ibland upp genom vårt svaga och spruckna golv. Men de släpps in och ut genom källargången. Det är en överenskommelse D:r X respekterar. Vi har inget intresse av galenskapen utanför, D:r X sköter den mest nödvändiga kontakt som sker från exteriör till interiör eller tvärtom.

Först på tur till avdelningen är Lily med sargade öppningar och näst på tur är Hakons återbesök för sin multiplicerade huvudskada. Av gästerna krävs tålamod, de kommer i sista hand.

Docktor kan du laga minn kropp?

Obeskrivlig stank

Blindtarmen Lily går mig på nerverna. Stanken i foajén är olidlig, när ska hon åter städa? Där ligger rester från kalv och lite hjärninnehåll fortfarande och kryper samman till små maskar. Övriga bär munskydd nu, men jag måste visa tänderna, mitt leeende är stundtals vad vi lever på. Det blir kvavt när de nya små djuren frodas, vår kroppsvärme och utsöndrad svett bidrar också till denna stank. Knähunden Lily går mig på nerverna. Stanken i foajén är obeskrivlig. Hon säger att hon har ont, att Hakon gjort henne ont, att hon inte kan arbeta. Det blev tydligt hur jag är den största tillgången här när jag idag på D:r X' avdelning tillsammans med medicinskt underlag för bedömning av förmåga att arbeta vid sjukdom införskaffade tvättnötter, samt bakpulver att bleka bordsduken med. Allt för att förenkla. Men hur trött gör det inte mig, detta olidliga och obeskrivliga ansvar.

Hur dom ignorerar mig

Dom må ha förträngt vår norrväga gäst och dennes hastiga försvinnande. Men det ansiktet är inte något man glömmer direkt. Nej. Att dom bländas av vaxfenor i sankmarken när befrielse sänker sig från ovan, från norr, till vår nivå. Dom förringar på detta sätt mig och min existens, trots att jag driver stället nattetid. Är det för att jag fick kontakt, för att befrielsen rörde vid just mig av alla städjade här.

Docka av vax

Det maskprydda norrnyllet är glömt och förlåtet nu när vi har permanent besöksnärvaro söderifrån. Det är rent av provocerande hur man som främmande kan inkräkta och på stört kräva rum av oss utan pardon. Flicksnärtan inte bara drar blickar till sig från övriga städjade med mer eller mindre lodräta kön, hon kastar dem också omkring sig med en cyklons kraft och lite malplacerade beslutsamhet. Men min välkomnande uppenbarelse av bleka tänder och vinklade armar verkar hon ha undgått. Är jag en möbel som front-desken jag är placerad bakom? Är jag en tavla med icke-iögonfallande motiv? Detta vill jag skrika åt vaxdockan! Men med gällande brist på husrum och tak överlag kan man inte neka gäster. Hoppas hon har något att betala sitt upphälle med bara.

HAND SKA VA TILL LAGS

Svar till hAKON

nEJ NEJ ajaj dom vill ha fingrar

Fingra ha ha aj

HA HA HA HA HA HANDSKAR

Rumbyte?

Fått en uppgift har jag alltså. Det är inte längre att tillhandahålla teknik för den här fastigheten, det är att bidra med huvud och hållfast teknik. Hakons huvudsak är min sak att fixa med tillgängliga verktyg som häftpistol och vattenpass. En diagonallob är inte ett enkelt utgångsläge till att börja med trots att kulan hade ett slätt, slipat och enkelt utgångshål. Jag drömde om huvudformationer hela natten, sen vaknade jag av att de tryckte sig in i mitt rum utifrån. Vattenskallar, oformliga och uppfläkta utan kroppar, gjorde bölder av mina färgflagnande väggar och det spruckna taket. Tillslut började det droppa av någon kletig väta. Jag brukar ligga orörlig för att undvika tältsängens gnissel, men ibland räcker det att jag andas. Jag brukar inte andas så mycket heller. Luften här är trög och lika dryg som vätskan vi har tillgång till. För det mesta snålar vi på de här levnadsbehoven, men i egenskap av hotell måste vi också hålla en standard. Carmencita är den som oftast får tvaga sig till exempel, därav vätan och vattenskallarna i mitt rum. Hon bor och lever oftast ovanpå. Men det växlar. Det är ett sätt för henne att hålla mig fast. Precis som mina växer även hennes ansvarsområden med Hakons självförvållade skador. Det är oroväckande på alla sätt och vis. Kommunikationen av detta parallella slag är förstås hennes idé. Ett sätt att inte låta mig gå, att hålla mig fast, att ha kontroll. Det finns nog med kontroll på den här platsen. Vi går som i koppel, ledda av en högre höger hand. Det är bara jag som väljer att se det.

Vad som sägs bakom min rygg

Dom säger att dom gått till sängs för natten när jag telefonerar till dom och frågar. Hakon skriker på mig. Carmencita skrattar åt mig. Volmar muttrar och hon den minsta Lily sjunger för mig. Det tycker jag inte om. Jag vet att dom samlas strax efter och pratar om mig. Jag vet inte vad dom säger, men jag vet att det inte är till min fördel. Nej. Dom vet inte heller att jag har sett gästens ansikte i mörkret. Han är frusen, hålögd och lång. Han vill mig något. Det ser inte ut att vara något till min fördel.

Förtydligande

Vad Hakon försöker uttrycka är sin besvikelse över vår frånvarande gäst. Han gömmer sig i gardinerna eller har checkat ut. Han gav sig aldrig tillkänna i front-desken, hans mystiska uppsyn fick aldrig chansen att bländas över hotellets ansikte utåt: mig. Själv är jag också besviken, men inte har jag tillgång till samma självspäkelseverktyg som Hakon som vid middagsbordet satt en kula genom diagonalloben. Vi alla hade vid tillfället givit upp hoppet på gästens närvaro och glupskt tryckt i oss det mesta av kalven på bordet. Natten gick åt till att laga Hakons huvud på bästa sätt. Här har det visat sig att Volmar kan tillämpa oumbärlig teknik och innebär att han är städjad tillsvidare trots önskan om att lämna oss. Nu ligger kalvresterna och ruttnar i foajén, flugorna som hänger över stanken lagrar fett för var dag som går och rör sig trögare, tyngre, långsammare och borrar hål i allas våra huvuden med sin kakofoniskt surrande tyngd. Lily, vi väntar alla på att du ska göra ditt jobb! Vad väntar du på?

RUTTET KÖTT

NORRFEGA FLÄSK FRÄMMANDE GÄST MIN HJÄRNHALVA SPRÄCKT NORRHALVA PEST HALVDOLDA SPÄCK MASKÄTNA FLÄSK JÄRNSKYGGA NORRVÄGA GÄST MIN MAGSÄCK ÄR SPRÄCKT FRÄMMANDE SMITTHÄRD OCH PEST HALVHJÄRNA FEGFETA SÄCK MITT AVFÖRINGSLÄCK NORRDOLDA PESTSMITTA HALVÄTNA GÄSTGIFNA KALVSKELETT

FRÄMMANDE FRÅN NORR

IDAG ÄR DET FEST VI HAR VÅR FÖRSTA GÄST FRÄMMANDE NORRVÄGA IFRÅN JAG HAR SKJUTIT KALV FLÅTT OCH TILLAGAT SYND PÅ HUDEN SKINNET HÅRET DÄR NÄRING FINNS DÄR NÄRHET FINNS MEN TILL LILY DET LILLA FÅRET HAR JAG LOVAT KALVSKINNSHANDSKAR EN ANNAN SORTS NÄRHET FÖR DOM SKA SITTA PÅ MINA LABBAR MEN MÖTA DET LILLA FÅRETS HUD MJUK SOM ULL


GÄSTEN ÄR SKYGG TITTAR IN IBLAND GER SIG INTE TILL KÄNNA GÖMMER SIG BAKOM SKYNKEN OCH MASKER DETTA ÄR EN FORMELL INBJUDAN TILL DIG NORRVÄGA GÄST SÄTT DIG VID VÅRT BORD ÄT AV VÅR KALV



LILY GÅR OCKSÅ ÄTA AV MEN DET ÄR EN SMAKSAK

Avskeda mig när som helst, jag vill ha tillbaka mitt liv

Det är inte så enkelt alltid är det inte, jag minns inte hur jag hamnade här till att börja med, jag har inte ens några kunskaper om hur man sköter en fastighet. Och här hittar man ingenstans. Dörrarna leder till Carmencita eller till ditt förflutna, dina hemligheter eller de andras. Korridorerna tar dig varken hem eller bort, de kedjar fast dig. Jag minns denna spökstad, men jag minns inte när jag senast var utanför hotellets väggar. Ge mig en uppgift, för jag minns inte heller vad jag höll på med just.

URkilpp till Carmencita

Utklipp till Hakon

De svider ajaj.

Du hittar mig i Front-Desken

HEJ! Jag vill bara säga att vi egentligen skulle behöva täta våra fönster, laga våra golv, blåsa ut våra avlopp, lägga nytt tak, sätta lås på dörrarna med mera, med mera, med mera men Volmar är inte till mycket nytta han längre, som att han inte noterar mina gnistrande tänder bakom mina glänsande läppar när jag ler, eller mina glittrande ögon där jag står med pondus bakom front-desken då han lunkar förbi. Lilla hjärtat, vem tror du att du är? Det vore på sin plats minsann, att ta in en snickare, en händig en, användbar och inte en lunkande, sjunkande, slaknande, värdelös. Det vore på sin plats minsann, att jag fick tag på ett heltäckande nagellack också för smutsränderna under naglarna och ett mildare rakblad som inte sticker hål på känslig hud då jag måste raka mig för sådana som han. Det var allt för tillfället, HEJ!