Problemlösning

Den ständigt pockande varbölden Lily vet vad som väntar. Vi får inga gäster till vårt gästgifveri så länge hon löper amok i kvarlevorna av hotellet tätt intill vålnandens lemmar. Min marknadsstategi och mina renoveringsambitioner räcker inte till. Hon vet vad som väntar, först blir det till att sticka hål, sedan klämma, sedan surra fast hänga upp lägga fram såga borra allt vad du tillåter dig allt var du förmår och det du förmår är allt.




På återseende när problemet är sprucket!

In/Ut

Volmar, efterblivenheten själv. Tillåt mig att göra ett försök på vad både du och Hakon misslyckats med. Sällan talar jag direkt till er. Genast börja omförmulera mig. Dom bär hjärnskador allihop här, vissa mer än andra. Dom kan inte beskriva vardagen i ordföljder, kan inte hantera att med handlingar kommer följder, dom kan inte skilja på fantasimonster och de som verkligen står bakom gardinerna eller trycker fettmassa ur väggarna. Svarta hål slukade oss och kastade oss tillbaka, lämnade kvar oss med en vålnad som jagat oss dag och natt ut och in, tvingat oss dag och natt att vända vårt in till ut, svarta hål och andra. D:r X tar emot oss så snart Lily städat källartrappan. Sådant att se fram emot för vissa, sådant att morra åt för andra.

Om tristess var livslotten vi dragit här på hotellet önskar vi den tillbaka nu, så mycket kan jag säga. Under en tid har vi dansat utan golv under fötterna och arbetat bara innanför skallbenet och med tjockt mörker utanför. Begränsad sikt, begränsade länkar oss emellan.

Under en tid har vi dragits in i ett svart hål. Vi vet mer om det nu än vi gjorde då. Dr:X hade samlat oss alla i källartrappan då det hände. Han visste att det skulle ske, och han har fyllt i våra tomma, ekande luckor nu efteråt. Långsamt börjar vi stabiliseras för att kunna driva verksamhet igen.

LUKT SOM LOCKAR TORPARE

JAG HAKON STÅR FÖRST I VÅRDKÖN TROR INTE NÅGON HAR NÅGOT EMOT FÖR NI ALLA HAR INSETT HUR STANKEN INTEKOMMER FRÅN FOAJÉN OCH LILYS STÄDHANDIKAPP DET STINKER I MITT HUVUD NI ALLA KAN KÄNNA DET VOLMAR KA KA KA KA KAN KAN KANSKE KRÄKAS AV STINKANDE HUVUDHAKON MEN DET LOCKAR EN TORPARE VAN VID BRINNANDE TRÄ DJURKRÄK OCH GRISLUKT OCH BLOMMIG CANCER I KRANSKÄRLEN MAMACITA KAKA KARMEN TAR SNART EMOT DIG CHECKAR IN DIG SÅ DU KAN KOMMA LITE NÄRMARE SÅ DU KAN KÄNNA LITE STARKARE FYLLA LUNGFORDONET TILL LITE VIBRERANDE VÄRMANDE

D:r X' prioriteringar

Han huserar i vårt källarutrymme och gör vad han kan för att uppfylla behov vi har, men även han har behov. Volmar reparerar inte läckande rör där nere, eller de mögliga och snart förmultnande väggarna. D:r X har bara ett jordgolv till exempel. Så länge Volmar vägrar sin fot på nedre botten vägrar han oss som patienter. Volmar säger att det tar veckor att komma därifrån, att man sällan finner sin väg tillbaka direkt. Ingen förstår riktigt vad han pratar om. Men vi har alla våra sätt att tillfredsställa D:r X för att få tid hos honom. Det finns även figurer utanför hotellet som besöker honom, rösterna tränger ibland upp genom vårt svaga och spruckna golv. Men de släpps in och ut genom källargången. Det är en överenskommelse D:r X respekterar. Vi har inget intresse av galenskapen utanför, D:r X sköter den mest nödvändiga kontakt som sker från exteriör till interiör eller tvärtom.

Först på tur till avdelningen är Lily med sargade öppningar och näst på tur är Hakons återbesök för sin multiplicerade huvudskada. Av gästerna krävs tålamod, de kommer i sista hand.

Docktor kan du laga minn kropp?

Obeskrivlig stank

Blindtarmen Lily går mig på nerverna. Stanken i foajén är olidlig, när ska hon åter städa? Där ligger rester från kalv och lite hjärninnehåll fortfarande och kryper samman till små maskar. Övriga bär munskydd nu, men jag måste visa tänderna, mitt leeende är stundtals vad vi lever på. Det blir kvavt när de nya små djuren frodas, vår kroppsvärme och utsöndrad svett bidrar också till denna stank. Knähunden Lily går mig på nerverna. Stanken i foajén är obeskrivlig. Hon säger att hon har ont, att Hakon gjort henne ont, att hon inte kan arbeta. Det blev tydligt hur jag är den största tillgången här när jag idag på D:r X' avdelning tillsammans med medicinskt underlag för bedömning av förmåga att arbeta vid sjukdom införskaffade tvättnötter, samt bakpulver att bleka bordsduken med. Allt för att förenkla. Men hur trött gör det inte mig, detta olidliga och obeskrivliga ansvar.