Rumbyte?

Fått en uppgift har jag alltså. Det är inte längre att tillhandahålla teknik för den här fastigheten, det är att bidra med huvud och hållfast teknik. Hakons huvudsak är min sak att fixa med tillgängliga verktyg som häftpistol och vattenpass. En diagonallob är inte ett enkelt utgångsläge till att börja med trots att kulan hade ett slätt, slipat och enkelt utgångshål. Jag drömde om huvudformationer hela natten, sen vaknade jag av att de tryckte sig in i mitt rum utifrån. Vattenskallar, oformliga och uppfläkta utan kroppar, gjorde bölder av mina färgflagnande väggar och det spruckna taket. Tillslut började det droppa av någon kletig väta. Jag brukar ligga orörlig för att undvika tältsängens gnissel, men ibland räcker det att jag andas. Jag brukar inte andas så mycket heller. Luften här är trög och lika dryg som vätskan vi har tillgång till. För det mesta snålar vi på de här levnadsbehoven, men i egenskap av hotell måste vi också hålla en standard. Carmencita är den som oftast får tvaga sig till exempel, därav vätan och vattenskallarna i mitt rum. Hon bor och lever oftast ovanpå. Men det växlar. Det är ett sätt för henne att hålla mig fast. Precis som mina växer även hennes ansvarsområden med Hakons självförvållade skador. Det är oroväckande på alla sätt och vis. Kommunikationen av detta parallella slag är förstås hennes idé. Ett sätt att inte låta mig gå, att hålla mig fast, att ha kontroll. Det finns nog med kontroll på den här platsen. Vi går som i koppel, ledda av en högre höger hand. Det är bara jag som väljer att se det.

Förtydligande

Vad Hakon försöker uttrycka är sin besvikelse över vår frånvarande gäst. Han gömmer sig i gardinerna eller har checkat ut. Han gav sig aldrig tillkänna i front-desken, hans mystiska uppsyn fick aldrig chansen att bländas över hotellets ansikte utåt: mig. Själv är jag också besviken, men inte har jag tillgång till samma självspäkelseverktyg som Hakon som vid middagsbordet satt en kula genom diagonalloben. Vi alla hade vid tillfället givit upp hoppet på gästens närvaro och glupskt tryckt i oss det mesta av kalven på bordet. Natten gick åt till att laga Hakons huvud på bästa sätt. Här har det visat sig att Volmar kan tillämpa oumbärlig teknik och innebär att han är städjad tillsvidare trots önskan om att lämna oss. Nu ligger kalvresterna och ruttnar i foajén, flugorna som hänger över stanken lagrar fett för var dag som går och rör sig trögare, tyngre, långsammare och borrar hål i allas våra huvuden med sin kakofoniskt surrande tyngd. Lily, vi väntar alla på att du ska göra ditt jobb! Vad väntar du på?