Visar inlägg med etikett hotellet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hotellet. Visa alla inlägg

onsdag

Problemlösning












Den ständigt pockande varbölden Lily vet vad som väntar. Vi får inga gäster till vårt gästgifveri så länge hon löper amok i kvarlevorna av hotellet tätt intill vålnandens lemmar. Min marknadsstategi och mina renoveringsambitioner räcker inte till. Hon vet vad som väntar, först blir det till att sticka hål, sedan klämma, sedan surra fast hänga upp lägga fram såga borra allt vad du tillåter dig allt var du förmår och det du förmår är allt.




På återseende när problemet är sprucket!


Giljotinen
























Hur är det överhuvudtaget möjligt att förklara. Händelseförloppet omöjligt att klargöra, avgöra och halshugga. Det är som i närheten av en dröm där du och den närmast dig har begravt en död, gjort er skyldiga till detta - och alla andra i närheten av er blir medvetna om ondskan som befinner sig som en aura kring er. Det är inte säkert att just ni dödat denna kvinna med rostbrun kappa och endast två knappar, som du råkar ha i din endaste ficka. Men den evighetslånga giljotinen är lika omöjlig att förbise som händelseförloppet följa. Den sträcker sig genom er aura av ondska rakt upp ur hotellet, i himlen där beslutet fattas, bladet fälls. Och det gör det.

Svarta hål betyder ingenting när en massaker inträffat. Men hur är det överhuvudtaget möjligt att förklara.

tisdag


Om tristess var livslotten vi dragit här på hotellet önskar vi den tillbaka nu, så mycket kan jag säga. Under en tid har vi dansat utan golv under fötterna och arbetat bara innanför skallbenet och med tjockt mörker utanför. Begränsad sikt, begränsade länkar oss emellan.

Under en tid har vi dragits in i ett svart hål. Vi vet mer om det nu än vi gjorde då. Dr:X hade samlat oss alla i källartrappan då det hände. Han visste att det skulle ske, och han har fyllt i våra tomma, ekande luckor nu efteråt. Långsamt börjar vi stabiliseras för att kunna driva verksamhet igen.

måndag


Så länge ohövligheten regerar på den här platsen kan likväl ärligheten bryta hotellets olidliga tystnad. Apparatur, apparatur. Ni alla hade gynnats av en sådan. Förutom Volmar vars brunfläckiga hörntänder skulle ge oss motsatt effekt. Skulle ge oss tystare våningar än nu, mer orörda trappräcken och kväljningar redan i foajén. Och kanske inte heller Lily på grund av risk att avslöja hennes deformerade halsmandlar med tillhörande frän stank.

Så länge tystnaden bryts med ärligheten kan likväl ohövligheten få frodas fritt. Därför medger jag att varken Dag eller Hakon heller hade gynnats av en egen liten halsläkare. Inte ens metafysiska ting som svävande ord genom luften önskas silas genom deras tandgluggar i en stråle riktad din värsta fiende. Det är ett arrangemang, en byråkrat, en ytlig utrustning för djuplodande kommunikation och verksamhetens bästa.

Så länge den ändå hänger i krokar på väggar, fungerar som ringklocka på front-desken, sticker fram som fransar på mattor och dinglar som prismor i våra takkronor är det välkommet att tacka den lille halsläkarens existens och tillsammans arbeta för att ta fram nya modeller. Detta så att vårt tvång, vårt hem och hotell endera dagen går runt. Tack!


Dom kommunicerar fortfarande inte med mig, ingen satjävul kommunicerar med mig överhuvudtaget! Ja, natten är den tid på dygnet jag gör ett försök att finnas på den här platsen. Ja, jag är en motsägelse. Ja, jag heter Dag, nej jag heter Natt. Ja. Nej.

Det är tid för redovisning, tid att skala av sig malätna uniformer och avslöja vad vi åstadkommer. Men det är svårt för mig att tänka allt som oftast. Deras röster är överallt, men inte i dialog med mig. Hakon äter sig igenom dom mjuka fuktiga gipsväggarna, Volmars kedjor ger vibrationer i det vi kallar fönster. Men det är inte glas. Nej. Förstås. Carmencita smilar upp sig, den lilla apparaturen hon använder sig av för att maximera mungipornas töjbarhet klickar tickar och när den hakar upp sig, och det gör den, försvinner hon in på latrinen tills den åter är stabiliserad. Jag hör den också om nätterna smattra i takt med hennes tältsäng. Hon har fler funktionsområden på apparaturen än att dra mungiporna uppåt nämligen. När hon placerar den i gommen går också halsens djup att maximera. Ja. Lilys plattfötter överröstar nästan den skrikiga städsången, hon är på alla våningar samtidigt, hennes ben är olika långa, hennes kropp är otymplig och precis som sången är den utspridd över hela hotellet. Hon och jag är dom enda nattarbetarna här men i jämförelse har klumpedunsen inget ansvar. Det skulle vara renholdningen då, men här finns inget som någonsin skulle kunna bli rent. Nej.


Jag Dag, men kalla mig Natt sköter redovisningen. Det vi åstadkommit är plats för Norrgästen som försvann, en kontaktsökande Vaxdocka som numera hänger på alla väggar, en Torparkvinna som söker isolation och Mannen som söker kickar. Vi kan bidra med både att avskärma och avmaska, men inte med så mycket kontakt. Det är därför vaxdockan är inramad och upphängd. Hon får ta det hon får, hon får nöja sig om vi passerar henne ibland.


Klart redovisat och tyst nu alla röster.

onsdag

D:r X' prioriteringar

Han huserar i vårt källarutrymme och gör vad han kan för att uppfylla behov vi har, men även han har behov. Volmar reparerar inte läckande rör där nere, eller de mögliga och snart förmultnande väggarna. D:r X har bara ett jordgolv till exempel. Så länge Volmar vägrar sin fot på nedre botten vägrar han oss som patienter. Volmar säger att det tar veckor att komma därifrån, att man sällan finner sin väg tillbaka direkt. Ingen förstår riktigt vad han pratar om. Men vi har alla våra sätt att tillfredsställa D:r X för att få tid hos honom. Det finns även figurer utanför hotellet som besöker honom, rösterna tränger ibland upp genom vårt svaga och spruckna golv. Men de släpps in och ut genom källargången. Det är en överenskommelse D:r X respekterar. Vi har inget intresse av galenskapen utanför, D:r X sköter den mest nödvändiga kontakt som sker från exteriör till interiör eller tvärtom.

Först på tur till avdelningen är Lily med sargade öppningar och näst på tur är Hakons återbesök för sin multiplicerade huvudskada. Av gästerna krävs tålamod, de kommer i sista hand.

torsdag

Avskeda mig när som helst, jag vill ha tillbaka mitt liv

Det är inte så enkelt alltid är det inte, jag minns inte hur jag hamnade här till att börja med, jag har inte ens några kunskaper om hur man sköter en fastighet. Och här hittar man ingenstans. Dörrarna leder till Carmencita eller till ditt förflutna, dina hemligheter eller de andras. Korridorerna tar dig varken hem eller bort, de kedjar fast dig. Jag minns denna spökstad, men jag minns inte när jag senast var utanför hotellets väggar. Ge mig en uppgift, för jag minns inte heller vad jag höll på med just.