LUKT SOM LOCKAR TORPARE

JAG HAKON STÅR FÖRST I VÅRDKÖN TROR INTE NÅGON HAR NÅGOT EMOT FÖR NI ALLA HAR INSETT HUR STANKEN INTEKOMMER FRÅN FOAJÉN OCH LILYS STÄDHANDIKAPP DET STINKER I MITT HUVUD NI ALLA KAN KÄNNA DET VOLMAR KA KA KA KA KAN KAN KANSKE KRÄKAS AV STINKANDE HUVUDHAKON MEN DET LOCKAR EN TORPARE VAN VID BRINNANDE TRÄ DJURKRÄK OCH GRISLUKT OCH BLOMMIG CANCER I KRANSKÄRLEN MAMACITA KAKA KARMEN TAR SNART EMOT DIG CHECKAR IN DIG SÅ DU KAN KOMMA LITE NÄRMARE SÅ DU KAN KÄNNA LITE STARKARE FYLLA LUNGFORDONET TILL LITE VIBRERANDE VÄRMANDE

Obeskrivlig stank

Blindtarmen Lily går mig på nerverna. Stanken i foajén är olidlig, när ska hon åter städa? Där ligger rester från kalv och lite hjärninnehåll fortfarande och kryper samman till små maskar. Övriga bär munskydd nu, men jag måste visa tänderna, mitt leeende är stundtals vad vi lever på. Det blir kvavt när de nya små djuren frodas, vår kroppsvärme och utsöndrad svett bidrar också till denna stank. Knähunden Lily går mig på nerverna. Stanken i foajén är obeskrivlig. Hon säger att hon har ont, att Hakon gjort henne ont, att hon inte kan arbeta. Det blev tydligt hur jag är den största tillgången här när jag idag på D:r X' avdelning tillsammans med medicinskt underlag för bedömning av förmåga att arbeta vid sjukdom införskaffade tvättnötter, samt bakpulver att bleka bordsduken med. Allt för att förenkla. Men hur trött gör det inte mig, detta olidliga och obeskrivliga ansvar.

Rumbyte?

Fått en uppgift har jag alltså. Det är inte längre att tillhandahålla teknik för den här fastigheten, det är att bidra med huvud och hållfast teknik. Hakons huvudsak är min sak att fixa med tillgängliga verktyg som häftpistol och vattenpass. En diagonallob är inte ett enkelt utgångsläge till att börja med trots att kulan hade ett slätt, slipat och enkelt utgångshål. Jag drömde om huvudformationer hela natten, sen vaknade jag av att de tryckte sig in i mitt rum utifrån. Vattenskallar, oformliga och uppfläkta utan kroppar, gjorde bölder av mina färgflagnande väggar och det spruckna taket. Tillslut började det droppa av någon kletig väta. Jag brukar ligga orörlig för att undvika tältsängens gnissel, men ibland räcker det att jag andas. Jag brukar inte andas så mycket heller. Luften här är trög och lika dryg som vätskan vi har tillgång till. För det mesta snålar vi på de här levnadsbehoven, men i egenskap av hotell måste vi också hålla en standard. Carmencita är den som oftast får tvaga sig till exempel, därav vätan och vattenskallarna i mitt rum. Hon bor och lever oftast ovanpå. Men det växlar. Det är ett sätt för henne att hålla mig fast. Precis som mina växer även hennes ansvarsområden med Hakons självförvållade skador. Det är oroväckande på alla sätt och vis. Kommunikationen av detta parallella slag är förstås hennes idé. Ett sätt att inte låta mig gå, att hålla mig fast, att ha kontroll. Det finns nog med kontroll på den här platsen. Vi går som i koppel, ledda av en högre höger hand. Det är bara jag som väljer att se det.