HAKON FÖDD PÅ NYTT

VRAHHH DET VAR EFTER VI TILLBAKA KOM FRÅN PLATSEN AV TRYCKANDE VAKAKUUM MED MYLLA I MUNNEN VILKEN UTFYLLNAD BÄTTRE ÄN FÖDOÄMNEN HÄR SOM LILY SOM FLÄSKET HÖGT UPP PÅ LÅRET ELLER PRECIS VID NACKSLUTET SMÅ SMÅ VALKAR VALLA VALLA FÅRET LILY MYLLAN JAG HAR SMAKAT KAN DU INTE ÖVERTRÄFFA KAH DET VAR EFTER PLATSEN VI KOM VAKAKUUMTRYCKANDE TILLBAKA IFRÅN JAG HAKON PÅNYTTKRYSTADES UR ETT SVART HÅL PRECIS SOM DET SVARTA FÅRET MELLAN LILYS LÅR

SITTANDES PÅ TRAPPAN VI FÖRSVANN IFRÅN SÅG JAG ATT DEN VAR RÖD SOM RÖDASTE SÖRJAN SOM BARA EN FÖRLOSSNING KAN FÖRLÖSA

Om tristess var livslotten vi dragit här på hotellet önskar vi den tillbaka nu, så mycket kan jag säga. Under en tid har vi dansat utan golv under fötterna och arbetat bara innanför skallbenet och med tjockt mörker utanför. Begränsad sikt, begränsade länkar oss emellan.

Under en tid har vi dragits in i ett svart hål. Vi vet mer om det nu än vi gjorde då. Dr:X hade samlat oss alla i källartrappan då det hände. Han visste att det skulle ske, och han har fyllt i våra tomma, ekande luckor nu efteråt. Långsamt börjar vi stabiliseras för att kunna driva verksamhet igen.

Dom kommunicerar fortfarande inte med mig, ingen satjävul kommunicerar med mig överhuvudtaget! Ja, natten är den tid på dygnet jag gör ett försök att finnas på den här platsen. Ja, jag är en motsägelse. Ja, jag heter Dag, nej jag heter Natt. Ja. Nej.

Det är tid för redovisning, tid att skala av sig malätna uniformer och avslöja vad vi åstadkommer. Men det är svårt för mig att tänka allt som oftast. Deras röster är överallt, men inte i dialog med mig. Hakon äter sig igenom dom mjuka fuktiga gipsväggarna, Volmars kedjor ger vibrationer i det vi kallar fönster. Men det är inte glas. Nej. Förstås. Carmencita smilar upp sig, den lilla apparaturen hon använder sig av för att maximera mungipornas töjbarhet klickar tickar och när den hakar upp sig, och det gör den, försvinner hon in på latrinen tills den åter är stabiliserad. Jag hör den också om nätterna smattra i takt med hennes tältsäng. Hon har fler funktionsområden på apparaturen än att dra mungiporna uppåt nämligen. När hon placerar den i gommen går också halsens djup att maximera. Ja. Lilys plattfötter överröstar nästan den skrikiga städsången, hon är på alla våningar samtidigt, hennes ben är olika långa, hennes kropp är otymplig och precis som sången är den utspridd över hela hotellet. Hon och jag är dom enda nattarbetarna här men i jämförelse har klumpedunsen inget ansvar. Det skulle vara renholdningen då, men här finns inget som någonsin skulle kunna bli rent. Nej.

Jag Dag, men kalla mig Natt sköter redovisningen. Det vi åstadkommit är plats för Norrgästen som försvann, en kontaktsökande Vaxdocka som numera hänger på alla väggar, en Torparkvinna som söker isolation och Mannen som söker kickar. Vi kan bidra med både att avskärma och avmaska, men inte med så mycket kontakt. Det är därför vaxdockan är inramad och upphängd. Hon får ta det hon får, hon får nöja sig om vi passerar henne ibland.

Klart redovisat och tyst nu alla röster.

D:r X' prioriteringar

Han huserar i vårt källarutrymme och gör vad han kan för att uppfylla behov vi har, men även han har behov. Volmar reparerar inte läckande rör där nere, eller de mögliga och snart förmultnande väggarna. D:r X har bara ett jordgolv till exempel. Så länge Volmar vägrar sin fot på nedre botten vägrar han oss som patienter. Volmar säger att det tar veckor att komma därifrån, att man sällan finner sin väg tillbaka direkt. Ingen förstår riktigt vad han pratar om. Men vi har alla våra sätt att tillfredsställa D:r X för att få tid hos honom. Det finns även figurer utanför hotellet som besöker honom, rösterna tränger ibland upp genom vårt svaga och spruckna golv. Men de släpps in och ut genom källargången. Det är en överenskommelse D:r X respekterar. Vi har inget intresse av galenskapen utanför, D:r X sköter den mest nödvändiga kontakt som sker från exteriör till interiör eller tvärtom.

Först på tur till avdelningen är Lily med sargade öppningar och näst på tur är Hakons återbesök för sin multiplicerade huvudskada. Av gästerna krävs tålamod, de kommer i sista hand.

Rumbyte?

Fått en uppgift har jag alltså. Det är inte längre att tillhandahålla teknik för den här fastigheten, det är att bidra med huvud och hållfast teknik. Hakons huvudsak är min sak att fixa med tillgängliga verktyg som häftpistol och vattenpass. En diagonallob är inte ett enkelt utgångsläge till att börja med trots att kulan hade ett slätt, slipat och enkelt utgångshål. Jag drömde om huvudformationer hela natten, sen vaknade jag av att de tryckte sig in i mitt rum utifrån. Vattenskallar, oformliga och uppfläkta utan kroppar, gjorde bölder av mina färgflagnande väggar och det spruckna taket. Tillslut började det droppa av någon kletig väta. Jag brukar ligga orörlig för att undvika tältsängens gnissel, men ibland räcker det att jag andas. Jag brukar inte andas så mycket heller. Luften här är trög och lika dryg som vätskan vi har tillgång till. För det mesta snålar vi på de här levnadsbehoven, men i egenskap av hotell måste vi också hålla en standard. Carmencita är den som oftast får tvaga sig till exempel, därav vätan och vattenskallarna i mitt rum. Hon bor och lever oftast ovanpå. Men det växlar. Det är ett sätt för henne att hålla mig fast. Precis som mina växer även hennes ansvarsområden med Hakons självförvållade skador. Det är oroväckande på alla sätt och vis. Kommunikationen av detta parallella slag är förstås hennes idé. Ett sätt att inte låta mig gå, att hålla mig fast, att ha kontroll. Det finns nog med kontroll på den här platsen. Vi går som i koppel, ledda av en högre höger hand. Det är bara jag som väljer att se det.