de ssom va kan ha bettydsle på minna hännder HUhuhur svårrt det är att försstå när pappabjörn hållt mig i ett skåp o mammaelefannt bundit mig fasst. Nu ni vill att jag ska städastädastäda efter vålnad som blivit minn ennda vän när dockan svikit Blod är så svårrt att få bort det har jag ju lilly lillyfår förklarat gånger millijoner gånger för er två. Inbte är det vålnads fel han är den enda jag har, han gö inte som ni med mina hål vålnad och får för alltid säjer han och jag håller med medhåll:

Vålnad och får, får och vålnad nu och förallframmtid!!!

Dom kommunicerar fortfarande inte med mig, ingen satjävul kommunicerar med mig överhuvudtaget! Ja, natten är den tid på dygnet jag gör ett försök att finnas på den här platsen. Ja, jag är en motsägelse. Ja, jag heter Dag, nej jag heter Natt. Ja. Nej.

Det är tid för redovisning, tid att skala av sig malätna uniformer och avslöja vad vi åstadkommer. Men det är svårt för mig att tänka allt som oftast. Deras röster är överallt, men inte i dialog med mig. Hakon äter sig igenom dom mjuka fuktiga gipsväggarna, Volmars kedjor ger vibrationer i det vi kallar fönster. Men det är inte glas. Nej. Förstås. Carmencita smilar upp sig, den lilla apparaturen hon använder sig av för att maximera mungipornas töjbarhet klickar tickar och när den hakar upp sig, och det gör den, försvinner hon in på latrinen tills den åter är stabiliserad. Jag hör den också om nätterna smattra i takt med hennes tältsäng. Hon har fler funktionsområden på apparaturen än att dra mungiporna uppåt nämligen. När hon placerar den i gommen går också halsens djup att maximera. Ja. Lilys plattfötter överröstar nästan den skrikiga städsången, hon är på alla våningar samtidigt, hennes ben är olika långa, hennes kropp är otymplig och precis som sången är den utspridd över hela hotellet. Hon och jag är dom enda nattarbetarna här men i jämförelse har klumpedunsen inget ansvar. Det skulle vara renholdningen då, men här finns inget som någonsin skulle kunna bli rent. Nej.

Jag Dag, men kalla mig Natt sköter redovisningen. Det vi åstadkommit är plats för Norrgästen som försvann, en kontaktsökande Vaxdocka som numera hänger på alla väggar, en Torparkvinna som söker isolation och Mannen som söker kickar. Vi kan bidra med både att avskärma och avmaska, men inte med så mycket kontakt. Det är därför vaxdockan är inramad och upphängd. Hon får ta det hon får, hon får nöja sig om vi passerar henne ibland.

Klart redovisat och tyst nu alla röster.

LUKT SOM LOCKAR TORPARE

JAG HAKON STÅR FÖRST I VÅRDKÖN TROR INTE NÅGON HAR NÅGOT EMOT FÖR NI ALLA HAR INSETT HUR STANKEN INTEKOMMER FRÅN FOAJÉN OCH LILYS STÄDHANDIKAPP DET STINKER I MITT HUVUD NI ALLA KAN KÄNNA DET VOLMAR KA KA KA KA KAN KAN KANSKE KRÄKAS AV STINKANDE HUVUDHAKON MEN DET LOCKAR EN TORPARE VAN VID BRINNANDE TRÄ DJURKRÄK OCH GRISLUKT OCH BLOMMIG CANCER I KRANSKÄRLEN MAMACITA KAKA KARMEN TAR SNART EMOT DIG CHECKAR IN DIG SÅ DU KAN KOMMA LITE NÄRMARE SÅ DU KAN KÄNNA LITE STARKARE FYLLA LUNGFORDONET TILL LITE VIBRERANDE VÄRMANDE

Obeskrivlig stank

Blindtarmen Lily går mig på nerverna. Stanken i foajén är olidlig, när ska hon åter städa? Där ligger rester från kalv och lite hjärninnehåll fortfarande och kryper samman till små maskar. Övriga bär munskydd nu, men jag måste visa tänderna, mitt leeende är stundtals vad vi lever på. Det blir kvavt när de nya små djuren frodas, vår kroppsvärme och utsöndrad svett bidrar också till denna stank. Knähunden Lily går mig på nerverna. Stanken i foajén är obeskrivlig. Hon säger att hon har ont, att Hakon gjort henne ont, att hon inte kan arbeta. Det blev tydligt hur jag är den största tillgången här när jag idag på D:r X' avdelning tillsammans med medicinskt underlag för bedömning av förmåga att arbeta vid sjukdom införskaffade tvättnötter, samt bakpulver att bleka bordsduken med. Allt för att förenkla. Men hur trött gör det inte mig, detta olidliga och obeskrivliga ansvar.

Förtydligande

Vad Hakon försöker uttrycka är sin besvikelse över vår frånvarande gäst. Han gömmer sig i gardinerna eller har checkat ut. Han gav sig aldrig tillkänna i front-desken, hans mystiska uppsyn fick aldrig chansen att bländas över hotellets ansikte utåt: mig. Själv är jag också besviken, men inte har jag tillgång till samma självspäkelseverktyg som Hakon som vid middagsbordet satt en kula genom diagonalloben. Vi alla hade vid tillfället givit upp hoppet på gästens närvaro och glupskt tryckt i oss det mesta av kalven på bordet. Natten gick åt till att laga Hakons huvud på bästa sätt. Här har det visat sig att Volmar kan tillämpa oumbärlig teknik och innebär att han är städjad tillsvidare trots önskan om att lämna oss. Nu ligger kalvresterna och ruttnar i foajén, flugorna som hänger över stanken lagrar fett för var dag som går och rör sig trögare, tyngre, långsammare och borrar hål i allas våra huvuden med sin kakofoniskt surrande tyngd. Lily, vi väntar alla på att du ska göra ditt jobb! Vad väntar du på?

Städsång till Hakon

Städa städa varje varda åsså varje helg – du tycke ja Ä snäääll!

Allri städa efter blodbad för de verka tungt – du tycke ja Ä duuumm!